Älskade Dora!

9f8d2cdb-dda3-49b5-9054-afd98c9625c2

Nu är de inte många kvar, de som fortfarande lever i Sverige efter Andra Världskrigets fasor. Utställningen Witnesses som öppnade igår och porträtterar 97 stycken av dem. Den har  kommit till stånd genom Micael Bindefelts fond. Min moster Dora 92 år, är en av dem. Igår var hon inbjuden som hedersgäst tillsammans med många andra. Jag vill här berätta hennes, och min mammas historia.

Dora föddes 1926 som nummer sex i en barnaskara om sju där min mamma Anci var nummer två, i en liten by uppe i Ungern/Rumänien, Viseu de Sus (Felsöviso/Overwischau beroende på vilket språk man talade). Pappan Sigmund var en lärd judisk man och studerade Talmud mestadels av tiden, min mormor Sara försörjde familjen genom hårt arbete i familjens tegelfabrik, på gården och på fälten. Som de flesta i området var de självförsörjande. När mormor väntade sitt sista barn dog min morfar, jag har hört många olika varianter om varför och hur av min mamma när hon levde men berättar ingen av dem då jag inte är säker på om de stämmer. Fakta är att mormor Sara födde sitt sista barn, en son, med hjälp av sina två äldsta döttrar, Ides och Anci, hemma i sängen.

De hade det inte lätt och någon direkt skolgång var det inte tal om för barnen, mamma gick 3-4 år i byskolan och sedan behövdes hennes hjälp hemma. Mamma skickades efter ett par år till sin moster, tante Frida, i en närliggande by för att utbilda sig till sömmerska och på så sätt avlasta familjen. Mormor hade många syskon. Alla överlevde Andra Världskriget utom hon. Två av dem emigrerade till Sydamerika innan kriget bröt ut (och deras barn ska jag besöka nästa år – men det är en annan historia).

Andra Världskriget startade 1 september 1939 och redan i november 1940 allierade sig Ungern med Hitlertyskland. När det började gå dåligt för Tyskland 1943 försökte Ungern bryta sitt samarbete med Tyskland utan framgång. Istället bestämde Hitler att Ungern skulle ockuperas i början av 1944. Medlemmar av ungerska fascister, de så kallade Pilkorsarna, tog så småningom över och Ungern skulle också tömmas på judar.

I mamma och Doras by bodde mestadels judar och ganska snart blev den omgjord till ett ghetto. Den 19 maj 1944 började ghettot tömmas och fyra transporter med boskapsvagnar fylldes av 3032 stycken judar som transporterades till Auschwitz/Birkenau. Transporterna pågick under en veckas tid (www.zchor.org). Av de 3032 personerna som nådde fram mördades 1864 stycken direkt vid ankomst. Mamma och Dora var de enda från vår familj som överlevde. Med på transporten fanns mormor Sara, mamma, äldsta systern Ides med dotter 1,5 år, Dora samt ytterligare fem syskon. Totalt nio personer.

Ides dotter rycktes ur hennes händer och slängdes till mormodern, hon och mamma knuffades mot den högra linjen av folk, de valdes ut att leva/arbeta. Resten skulle dödas omgående. Ides klarade inte av att höra sitt barn skrika hjärtskärande så i allt tumult lyckades hon ta sig över till den vänstra sidan och knuffa över Dora mot mamma med ett ”vakta henne med ditt liv”. Och sedan sågs de aldrig mer.

Mamma vakade över Dora genom hela kriget. De blev kvar i Auschwitz i sex veckor innan de transporterades vidare till att arbeta som slavar i bland annat vapenfabriker i Ruhrområdet. Mot slutet av kriget hamnade Dora och mamma i koncentrationslägret Bergen Belsen (där även min svärmor var) och befriades därifrån i april 1945 av brittiska styrkor. I Bergen Belsen dog/mördades över 70 000 personer. När hon befriades vägde mamma knappa 40 kilo. Med Röda Korsets hjälp kom de bägge systrarna till Sverige. Som hon hade lovat släppte mamma aldrig Dora ur sikte. De kom så småningom till Sigtuna där Dora hamnade i ett rum och mamma i ett annat. Då tog sig mamma dit och la sig under Doras säng för att vara nära.

Idag har jag inte min mamma kvar i livet längre. Men jag har Dora! Dora som med åren blir mer och mer lik mamma till utseendet. Jag åker till henne på det judiska äldreboendet och vi äter lunch en gång i veckan och pratar om mamma, om pappa och om Micke, min storebror. Om tiderna i Leksand. Och om katterna Micke och jag släpade från Siljansnäs till Vällingby (och som vi inte fick behålla för mamma).

Även om Doras minne är lite skruttigt ibland så är jag tacksam för varje tillfälle jag har med henne. Bilden ”Dora ser på Dora” är tagen av hennes ena barnbarn David som följde med henne på invigningen igår.

 

Annonser

Kvinnliga förebilder

I morgon skulle min fina mamma Anci fylla 101 år om hon hade levat. I dagarna var det 11 år sedan hon somnade in i mina armar. I morgon skulle även min svärmor Marylla fylla år, 96. Det har gått 22 år sedan hon tragiskt försvann ur våra liv. Har alltid tyckt att det var så lustigt att min mamma och Harrys mamma delade födelsedagar (och att Harry kom dagen innan, dvs idag som en för tidig födelsedagspresent till sin mamma).

Tänker ofta på mamma och Marylla och vilka fantastiska förebilder de varit för sina familjer. Att ha den styrkan de bägge hade, att i princip förlora ”allt” men ändå ha kraft kvar att bygga upp nya familjer, nya liv i ett nytt land dit de kom utan språk, pengar eller anhöriga. Att ge oss barn bra liv, kärlek och trygghet.

Tankarna har återkommit än oftare de senaste dagarna, inte bara för att deras födelsedagar närmar sig utan för att i nästa vecka invigs utställningen ”Witness” på Kulturhuset där de sista överlevande från Andra Världskrigets fasor finns porträtterade med bild. Det finns 97 vittnen kvar. Bland dem finns moster Dora, mammas yngre syster, idag 92 år år. Vackra Dora som skapade sig ett eget liv uppe i Häradsbygden och sedermera ”metropolen” Leksand där jag spenderade all min lediga tid bland hästhagar, smultron och biblioteket. Där lärde jag mig läsa, simma, cykla och spela kort.

I morgon väljer jag att åka och äta lunch med moster Dora och sedan åker jag till din grav,  Mamma (och pappa och Mickes), och tänder ett ljus. Berätta lite för dig om vad som hänt sedan jag senast jag besökte dig, lägger en sten och minns allt det fina du gett mig och hur du format mig att bli den jag är idag. Inom judendomen brukar man tända ljus och läsa sorgebönen, Kaddish, på dödsdagen men jag väljer att uppmärksamma din födelsedag Mamma, den dag du kom till jorden och gjorde den till en bättre plats. Och för att jag fick ha dig som min mamma i 49 år. Tack för allt. Du var den bästa förebild jag någonsin kunnat ha.

1961

Från vänster (okänd), Rakel (Loulou) Jacobsohn som tog hand om mamma som din ”dotter” när hon hade tillfrisknat lite efter Andra Världskriget, jag (2 år), mamma Anci. Vi är i Loulous lägenhet på Hantverkargatan i Stockholm.

1987143

Harry och Marylla i villan på Spelmansgatan i Malmö nyårsdagen 1987.

Skärmavbild 2018-01-26 kl. 10.28.58.png

Dora Antonsson, född Appel, fotograferad inför utställningen Witness (högst upp till höger).

Vem är din kvinnliga förebild?

Svamplycka!

Storebror Micke var den som introducerade mig i svampplockarkonstens ädla utövande. Varje höst var det gummistövlarna på, liten matsäck och så brum iväg med stora bilen.

Svampbok hade vi, ambitionen var att lära sig en ny sort varje säsong, det brukade gå sådär med det. Samma visa varje år vid ”blomkålssvampen”… ”en är ätlig, är det den som växer som ett stort huvud, eller är det den som spretar och är orange?”. Vi plockade aldrig dem i slutändan.

Med åren blev vi mer kräsna, trattissar, gula K och Kalle J gick följa med hem, resten klassade vi som ”ko-svamp” efter att mamma benämnde dem så.

Micke hade, utöver många andra egenskaper, ett sagolikt lokalsinne. Han fick lixom hela tilldelningen av familjearvet av oss två, då jag har absolut noll! (Älskar GPS!!!) Vi kunde gå in i en skog, irra runt med näsan i mossan, och när jag sedan pekade var jag trodde vägen/bilen var parkerad, fanns den oftast åt rätt motsatt håll. Han däremot fick oss att stega ut typ 20 meter därifrån. Det slog aldrig fel.

Att ”svampa” utan honom de senaste tio åren har varit tomt. Jag gör det dock men mest på egen tomt, tryggare där. Skogen är oerhört läkande. Luften, ljuset, vandrandet, sökandet är underbart.

I går var det då dags igen. Bästa Y och jag tog bilen mot landet där jag vet en trattisplats, dock inte på vår tomt då de små jävlarna inte behagar att växa där. Vi stövlade iväg och letade och letade och letade. Förutsättningarna var optimala men antingen hade ngn annan glad varit där dagen innan och röjt eller så fanns det bara inte. Det blev en liten skörd, med betoning på liten. Räckte till en ynka skvätt sås.

Den mörkbruna färgen kommer utav att jag smälter i liiiite mörk choklad. Blir ljuvligt.

Denna vecka ska jag svampa igen. Styr kosan mot Hötorget. Garanterad utdelning då. Better safe than sorry.

Back on track. Nästan.

Jag bakar extremt sällan. Inte för att jag inte gillar kakor, tårtor, bullar mm. Tvärtom. Jag älskar kakor, bullar, tårtor mm. Jag älskar allt sött.

Problemet med att baka hemma jos oss är att min bättre hälft är precis just det. Bättre. På att avstå. Och det slutar med att jag istället moffar i mig allt. Lite i taget. Enda sättet att få slut på smygätande (för jag skäms lite samtidigt över min dåliga motståndskraft och arg för att han är så ståndaktig) är att slänga det bakade. Och det kan jag inte. Uppfostrad med att man inte slänger mat.

Därför är det så bra med nya gymet. Litet, privat och supertrevligt. De gillar kakor, bullar, tårtor mm och har inga problem. Idag firade vi att Niklas (min tränare och kiropraktor sedan mer än fem år) blivit dubbelpappa med en lakritsfudgekaka med massa rosa grejs på. Det blev ju en flicka denna gång! Jag kan ta en liten bit och sedan åka hem! Och så blir det inte mer ätande, det klarar han och de övriga tränarna av så väl på egen hand. När jag återkommer i morgon så får jag tillbaka en tom form. Perfekt lösning. Man äter kakan och har formen kvar!

Ja, och så kom träningen igång på riktigt idag. Första styrkepasset med lite avslutande boxning med Marcus. Vid veckans slut ska jag ha tränat 5 pass mot ordinarie 6. Känns helt ok. Tån ömmade lite idag och jag inser att så fort jag känner mig liiiite trött så kan jag alltid skylla på tån. Sug på den du, Marcus!!! Hahaaaa!

Hetta!

Så var det då dags…

Att stiga in i värmesalen på sats spårvagnshallarna efter 1,5 års uppehåll var nära sammanlänkat med stress, dåligt samvete och lite rädsla. Time for Hot Mojo yoga med Tonny. Jag har skjutit detta framför mig och antalet undanflykter har lagts på hög. Den senaste har varit att El Camino skulle klaras av. Med det gjort, inga ursäkter kvar.

Känslan av att stiga in i den 38 gradiga salen med 75% fuktighet var ngt kroppen hade glömt. Värmen var som en vägg. Tonny såg glad över att se mig igen i alla fall, bra början.

Och så var vi igång. Balansen var inte den bästa, att stå på höger fot, den med den ännu inte helt läkta tån, var väl inte optimal. Men skam den som ger sig.

Efter 30 minuter strömmade svetten ner över hela ansiktet och kroppen. Passet är på 55 min men efter 30 var jag tvungen att sitta ner en stund. ”Ska faen inte ge mig!” Så upp igen. Vi närmade oss den sittande delen, tack och lov.

Och jag överlevde! Det var väl inte mitt bästa pass men om jag minns rätt så tar det 3-4 ggr innan kroppen vänjer sig vid värmen.

I only pray for that.

GÅ!!!

Tröttheten efter resan kom igår söndag, gäspade mig igenom tvätten och lite mysigt hemma-plock, post mm.

Maken ville gå på bio så vi tågade iväg till 18-föreställningen av spike lees senaste film ”Blackklansman”. (Tågade och tågade, det är fortfarande schollstofflor som gäller…).

Vilken film!!! Om ni bara ska se EN film i år så måste det bli den. Så stark, berörande och viktig!!! Dessutom baserad på en sanningshistoria, visste jag inte det, hade jag lätt trott att det var hitte-på från början till slut. Helt osannolikt! Tänker inte avslöja något men uppmanar alla att GÅÅÅÅ!!!

Idag var det tack och lov lättare att gå upp, landet stod på agendan med tillhörande liten tur in i svampskogen. Fick ett gäng gula kantareller och lite fin taggsvamp. Denna skönhet plockade jag inte men hur kan det komma sig att skogens vackraste svamp även är den giftigaste?

Naturligtvis bankade jag i den ömma tån i en gren och fick tillfälle att svära högt men eftersom ingen hörde mig i skogen så gills de inte.

Plockade även min livs första egenodlade pumpa, vet inte riktigt vad jag ska göra med den, men vacker är den, eller hur! Om någon har ett bra tips så återkom gärna, pumpasoppa gillar jag inte så det behöver ni inte tipsa om.

Borta bra…

Så blev det dags att avsluta Caminon och åka hem. Och som alltid, när jag är på väg, så blir jag otålig. Ska jag hem, vill jag hem direkt.

Men nä, så blev det inte. Bussen mot flygplatsen gick 11:30 och sedan tog det tre timmar genom ett vackert landskap innan vi kom till flygplatsen i Portugal. Där blev det vänta och typiskt nog försening, oron kom genast över att det fanns sannolikhet att missa anslutningsflyget i Frankfurt. Den flygplatsen är inte att leja med. Galet stor och det skulle visa sig att vi kom till en terminal och skulle åka från en annan. Det blev till att ”gå fort” på rullband och med den trasslande tån var det inte roligt alls.

Det var bara att skynda på allt det gick och visst hann vi.

Klockan 23:40 landade vi på Arlanda. Hej-hopp väska. Sedan kom nästa överraskning. Har någon någonsin sett en taxikö på över 70 meter!!!! Va!!??? Till råga på allt inga tåg. Det var bara att vänta i tofflor och tunn jacka.

Hemma strax innan 01. Det tog inte många minuter att somna.

There is no place like home!